Familj och vänner...

Snart är sista plocket i lådor, och endast det som skall släpas med i form av byråar och säng finns kvar! Jag är trött men lycklig. Vilken grej jag skall göra! Shit, dagen som jag aldrig trodde skulle ske är här. Jag har aldrig haft tron på mig själv tillräckligt för att inse hur nära det faktiskt varit. Det har bara hängt på mig.
En kollega till mig hade lagt upp en hyllningsvideo till Pontus Wernbloom. Hans hyllning var brutalt mycket större då det var 10 000 personer som sjöng för honom! Även om min "bara" hyllades av 16, så betyder den nog ännu mer för mig. Det finns inga ord eller bra meningar som kan beskriva vad det betyder när ni ger mig fina videos ni gjort själva, eller när ni skrivit dikter till mig. Vardagen är ju sådan, det som finns tar man oftast för givet. Vänner är högst drabbade av detta fenomen. Utan eran trygghet så hade jag aldrig vågat bege mig! Inte heller utan min familjs stöd. Ni är mina största fan och ger mig styrka i allt jag gör.

Ja, som sagt. Jag hoppas ni någonstans vet hur jag känner för er och att ni känner samma trygghet i min vänskap/kärlek. Jag är blödig. Pontus stod och slickade sig runt munnen nervöst och gungade i otakt till IFK-supportrarnas sång. Jag hade legat i gräset och stortjutit! Skrikit, sparkat och säkert skrattat. Men i lördags höll jag god min, besvärad av att vara i centrum utan att spela pajas, så öppnade jag presenterna i smyg och attackerade er med tack när ni minst anade det! När Tina läste dikten så var inte många ögon torra. Mina var. Jag var i chock. Jag förstår att jag är omtyckt eftersom vi ses och hörs. Men att ni skulle hylla mig på det viset gjorde att jag blev helt ställd. Rörd och glad! Men mest så satt jag och tänkte - Är detta verkligen för mig?! Har dom gjort ALLT det här för MIN skull?!

Det hade ni:)

Älskar er ALLA fruktansvärt mycket! Det kommer bli tomt.