När jag iakttar min hjärna under en dag som denna så inser jag att jag inte orkar med mig själv. Jag vill något. Jag vill inte. Sen vill jag det igen. Eller, kanske inte. Om jag gör annorlunda så kanske jag vill. Eller nej, så funkar det inte. Fast kanske om jag. Kanske om du. Nu fick jag panik igen. Tänk om det blir som jag inte ville att det skulle bli. Hur skall jag göra då?
Sen slänger vi in en person till som skall förstå mig. En person som skall läsa mig och försöka anpassa sitt sätt att vara så att jag mår bra. Göra mig lycklig. Hålla mig intresserad.
Börjar ni förstå att uppdraget är omöjligt?
Tur att min blivande inte läser detta inlägg.
Det är hopplöst när man hamnar i dom tankebanorna!! Försök att inte tänka längre fram än en vecka! Du vet att allt löser sig till det bäst <3 Saknar dig massor! Pusselipuss
SvaraRadera